nu känner jag att jag är på riktigt skrivarhumör. så varför inte berätta om hur mitt tokio hotel intresse började? och vad som hände när sedan johan dök upp i bilden. så här kommer nu en låång text, ni som orkar läsa allt får en muffins <3

jag började gilla th för ungefär två år sen, jag hade såklart hört talas om dem och lyssnat på nån låt innan det, men själva intresset kom senare. efter jag hade lyssnat på spring nicht några gånger var jag helt fast. i början vågade jag inte berätta för någon att jag gillade th, efter allt skitsnack jag hört om dem. men efter ett tag sket jag i det, de fick tycka vad de ville.

ett tag efter jag börjat lyssna på th så började nya säsongen av idol igen. johan palm dök upp i tv rutan med sin ljusa röst och rufsiga hår med låten "the drugs don't work", och mitt hjärta smälte (; jag blev fast, och det enda som rörde sig i mitt huvud var "johan, johan, johan". det var såklart omöjligt för mig att dölja vem det var jag tänkte på helahela tiden, och jag ville inte dölja det heller. men johan är ju, precis som th någon som det går mycket skitsnack om (som mest uppstår på grund av avundsjuka). killarna i klassen tyckte såklart det var jättekul att retas för det. dom gick runt och skrek "johan palm är böög" och liknande saker bara för att se min reaktion. de frågade bl.a om jag var kär i honom och om jag ville ligga med honom, inga av frågorna de ställde var vettiga över huvud taget så jag sket i att svara på dem. för det mesta kunde jag bara skratta åt hur patetiska de var, men vissa dagar när jag var på dåligt humör kunde jag bli riktigt arg och irriterad. det jobbigaste var nog att jag aldrig hade någon som kände likadant, alla mina kompisar hatade nämligen också johan, och det är inget jag klagar på, alla har ju olika smak.

aja, mitt intresse för johan sjönk såklart inte för det. första skivan släpptes och det blev sommar turné. jag gick på konsert i malmö och göteborg och fick äntligen träffa johan på riktigt, jag var världens lyckligaste (:
under hela den där tiden fanns tokio hotel där i bakrunden, även om johan tog upp nästan all tid och kärlek, om man nu kan säga så. när jag första gången lyssnade på johans skiva blev jag väldigt förvånad, jag hade trott att det skulle vara mycket mer rock än var det faktiskt var. det är såklart inget fel på låtarna, dom är bra och fina och så, men det var inte alls den sortens musik jag brukade lyssna på. hade det inte varit johan som sjöng dem hade jag aldrig fått för mig att lyssna på dem. det var såklart inget jag erkände då, men jag började förstå att jag egentligen bara gillade johan för att han var johan, och inte pga musiken.

mitt intresse för johan svalnade ju mer tiden gick, och numera lyssnar jag nästan aldrig på honom. jag tycker fortfarande jätte mycket om johan, men som sagt mer som person än artist. men man vet aldrig vad som händer, kanske blir nästa skiva ett mästerverk, who knows? ;p
allt eftersom "galna johan tiden" svalnade så tog tog tokio hotel upp mer och mer plats. jag läste och såg exakt ALLA intervjuer som fanns och lärde mig allt om dem. jag kommer ihåg hur avundsjuk jag var när jag satt och läste på kenzas blogg om alla konserter hon hade varit på :)
nu lyssnar jag på th alltid, var jag än är. och jag hoppas att det kommer fortsätta vara så. jag lyssnar på massa olika band, men de tar inte ens upp hälften så stor del av mit liv som th gör.

jag hade kunnat fortsätta skriva i evigheter, och det känns som det är så mycket jag inte fått med. men detta får nog räcka.
puss på er ;*